Ni som vet lite för mycket om USAisk politik kommer nog ihåg "Vote Blue no matter who"-kampanjen från ett par val sen, när allt fokus från Demokraternas partistrateger var att "det spelar ingen roll vem som kandiderar, rösta bort en Republikan" och sen bara supportade de mest centristiska kandidaterna.
En strategi som misslyckades på två fronter:
1. de förlorade ändå.
2. vissa av blue no matter who-demokraterna som röstades in var mer MAGA än republikanen de besegrade.
…
…
Det funkar liksom inte att bara kosmetiskt inte ha tidölaget i bestämmandeposition när det är bl.a. deras nedskärningspolitik folk vill bli av med och S/C utlovar mer av samma.
@Mabande fast det motsatta är väl också sant? Att V förutsätter att S och C ska var glada att ställa sig bredvid v alldeles oavsett Vs klaverstramp. Både S och C har ju ganska bräckliga väljarkompositioner som är betydligt mer känsliga för Vs skandaler än V själva.
@presidiet Om skandalerna vore det primära vore det _mycket_ lättare att komma överens ("visst, ni kan få en ministerpost, men då måste ni kicka varenda hamasboostare och homofob").
C vill inte att V ska få igenom någon politik ö.h.t. -- inte p.g.a. att de har ett gäng pappskallar ute i kommunerna (och en olämplig röstraket i riksdagen), utan p.g.a. att V är vänster på ett "förbjud vinster i välfärden"-sätt.
…
Just nu känns det som vi har en parallell i den svenska regeringsbildningen, där V förväntas "Rösta S - no matter the mess" där S i bästa fall ska ha nån form av galjonsposition oavsett konstellation av S/MP/C i regeringen, men C där sätter ramarna för politiken, V ska hållas utanför inflytande och bara ska ge sitt stöd och rösta för.
Är det märkligt att V och V-röstande kanske inte är helt topp tunnor entusiastiska över det?
…